till dom ensamma
vad ska jag göra?.. vad ska jag göra? saknar ord, saknar tankar..
rädd
Det är helt sjukt när jag tänker efter att om tre månader ungefär om inte mindre en och en halv månad så hade jag planerat att flytta.. till en liten lägenhet som var bara min.. och din ifall du ville. Och nu klarar jag knappt sitta på bussen själv utan att börja gråta, jag får aldrig vara ensam jag vill adlrig vara ensam för rädslan av mig själv. Och så för bara ngra månader sedan med dig, så tänkte jag bara bring it on världen, jag klarar av dig. jag klarar av allt! Inget var jag rädd för förutom att förlora dig. Jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade med dig in tankarna. Jag var glad. och nu sitter jag här varm som en panda och någon luktar så mkt bajs så jag tror att jag spyr. Och jag är rädd. jag är ihopkuren och rädd, rädd för vad som ska hända om två timmar, rädd för morgondagen, rädd för gårdagen vad den betydde.
Jag vet inte hur länge jag klarar av denna rädslan. Det sticker i mitt bröst jämt, jag tror inte att det syns. För det verkar inte så jag vet inte ens om jag vill att det ska synas.. Rädd för att alla ska veta att jag är svag,.. svagare än vad jag någonsin varit. Jag tittar och analyserar och gräset är faktiskt grönare på andra sidan.. ´Det mesta har förlorat sin mening. Vad kan jag göra? Allt som händer händer ju för att det var meant to be, visst? Men jag vet inte hur länge jag håller ut. Jag vill hålla ut.. för jag vet att jag jag älskar livet. Jag älskar att skratta, kramas, ha roligt, jag älskar till ochmed att gråta ibland. Men det är som att det inte är jag längre, eller mitt riktigta jag är inte kvar längre. Jag vet inte vem jag är längre, och jag är rädd och svag. Jag känner mig ... död.
Och att jag är så naiv gör ingenting bättre. Att jag så gärna vill bli älskad och gör det inte bätttre, min hunger efter att någon ska tycka om mig, vara söt mot mig, mysig, är en grop somjag börjar sjunka längre och längre ner i och jag kommer inte ta mig ur. Då står jag där, gett allt för vad? Absolut ingenting, för utnjyttning bara.
MVH endelavmig
ps. I love you
Jag vet inte hur länge jag klarar av denna rädslan. Det sticker i mitt bröst jämt, jag tror inte att det syns. För det verkar inte så jag vet inte ens om jag vill att det ska synas.. Rädd för att alla ska veta att jag är svag,.. svagare än vad jag någonsin varit. Jag tittar och analyserar och gräset är faktiskt grönare på andra sidan.. ´Det mesta har förlorat sin mening. Vad kan jag göra? Allt som händer händer ju för att det var meant to be, visst? Men jag vet inte hur länge jag håller ut. Jag vill hålla ut.. för jag vet att jag jag älskar livet. Jag älskar att skratta, kramas, ha roligt, jag älskar till ochmed att gråta ibland. Men det är som att det inte är jag längre, eller mitt riktigta jag är inte kvar längre. Jag vet inte vem jag är längre, och jag är rädd och svag. Jag känner mig ... död.
Och att jag är så naiv gör ingenting bättre. Att jag så gärna vill bli älskad och gör det inte bätttre, min hunger efter att någon ska tycka om mig, vara söt mot mig, mysig, är en grop somjag börjar sjunka längre och längre ner i och jag kommer inte ta mig ur. Då står jag där, gett allt för vad? Absolut ingenting, för utnjyttning bara.
MVH endelavmig
ps. I love you
