tre timmar..
Jag tänkte att jag kanske skulle presentera mig lite också. Jag är en vanlig girl next door, ingen speciell. En tjej du ser varje gång du sitter på bussen, går på stan, sitter vid internet. Blondt hår, rätt så kort. Bor i en villa med min mamma och pappa. Antar jag ses som väldigt bortskämd då jag får det mesta jag vill. Jag har bara uppkörning och klara innan jag har mitt körkort och har en bil som står och väntar på mig. Jag går sista året på gymnasiet, på fritiden gör jag inte alls så mycket. Mest hemma, tv, dator och sover.
Går ut ibland, solar ibland, shoppar rätt ofta. Så ja just an ordinary tjej, inget of the edge. Jag har varit deprimerad från ungefär början av 2007. Så nu är jag inne på fjärde året.
Jag är olyckligt kär i en underbar kille, som är långt ifrån mig samt som jag inte förtjänar för fem öre. Då jag aldrig kan tro att någon kan älska mig har jag inte alls behandlat honom väl när jag väl hade honom, han var min. Rätt mysig historia, vi började snacka för ungefär sju år sedan på lunarstorm, msn. Fortsatte så (bdb/facebook) i sju år, nästan konstant med några små avbrott. Vi snackade med allt mellan himmel och jord och jag tyckte verkligen om honom hela tiden, jag ville verkligen träffa honom hela tiden under dom sju åren. Det blev inte av, förens nu för ett halvår sedan drygt. Vi träffades, det klickade direkt.. Av lite skäl fick vi vänta med att visa det för resten av världen. Men jag kan säga nu att, oavsett om jag har svårt att inse att verkligen någon kan älska mig. Så när jag låg där i hans famn, jag har aldrig känt mig tryggare, mer älskad mer accepterad av någon. Jag började tänka på saker jag aldrig kunnat tänka på innan, flytta till en lägenhet där han bodde (5h) avstånd mellan oss nämligen, ja iallafall flytta till en lägenhet där direkt när jag slutat skolan, jag ville ge honom min värld, min framtid. Känslan av att träffa någon efter sju års väntan, det fick mig att må bra, det fick mig att göra saker jag aldrig gjort innan, känna tillit till någon, se längre än en vecka framåt, våga ha förhoppningar. Avståndet blev jobbigare och jobbigare efter ett tag.. Jag började må sämre psykiskt då jag hade väldigt mycket i skolan, saknade honom, mycket hände. Jag började få blackouter, där jag inte mindes alls mycket av vad jag gjorde.
Jag förlorade honom ett tag, sen ville han ändå försöka igen. Mina panikångest blev värre av att förlora honom en gång till, jag började gör impulsiva saker som jag aldrig skulle göra ifall jag var mig själv. Det går och läsa allt om det på mitt förra inlägg. Jag vill bara att han ska veta att jag älskar honom. Han har fått mig att känna riktig kärlek och jag var beredd att ge honom allt jag kunde erbjuda. Och jag önska att jag visste allt om mig, innan så jag kunde fått hjälp innan allt detta hände.
Jag har två underbara systrar, äldre bortflugna från hemmet men fortf bra kontakt och dom finns där. En bästa kompis, som går inte beskriva med ord, hon vet mig in och ut. Och jag hoppas och ber att hon aldrig lämnar mig, då går jag under. Det kan gå perioder där vi inte snackar på länge, men när vi gör det. Har absolut ingenting förändrats.
Haft "kärleksproblem" genom åren som alla andra, varit fjortis (EXTREEEEEM), "gangster" you name it. Dock aldrig känt att jag riktigt passat in någonstans. Rätt uttådriktad tycker jag ändå, när jag väl mår bra det vill säga.
Detta är ingen tyck synd om blogg, jag vill skriva av mig. Gör detta mest för min egen skull och tror inte alls det kommer vara någon som läser det jag skriver. Rätt skönt ändå, då jag kan verka antingen rätt knäpp eller att jag vill ha bekräftelse!
Bekräftelse rent generellt kan jag inte säga att jag inte vill ha, men med bloggen är det inte så. Behöver ingen bekräftelse här.
MVH endelavmig
Går ut ibland, solar ibland, shoppar rätt ofta. Så ja just an ordinary tjej, inget of the edge. Jag har varit deprimerad från ungefär början av 2007. Så nu är jag inne på fjärde året.
Jag är olyckligt kär i en underbar kille, som är långt ifrån mig samt som jag inte förtjänar för fem öre. Då jag aldrig kan tro att någon kan älska mig har jag inte alls behandlat honom väl när jag väl hade honom, han var min. Rätt mysig historia, vi började snacka för ungefär sju år sedan på lunarstorm, msn. Fortsatte så (bdb/facebook) i sju år, nästan konstant med några små avbrott. Vi snackade med allt mellan himmel och jord och jag tyckte verkligen om honom hela tiden, jag ville verkligen träffa honom hela tiden under dom sju åren. Det blev inte av, förens nu för ett halvår sedan drygt. Vi träffades, det klickade direkt.. Av lite skäl fick vi vänta med att visa det för resten av världen. Men jag kan säga nu att, oavsett om jag har svårt att inse att verkligen någon kan älska mig. Så när jag låg där i hans famn, jag har aldrig känt mig tryggare, mer älskad mer accepterad av någon. Jag började tänka på saker jag aldrig kunnat tänka på innan, flytta till en lägenhet där han bodde (5h) avstånd mellan oss nämligen, ja iallafall flytta till en lägenhet där direkt när jag slutat skolan, jag ville ge honom min värld, min framtid. Känslan av att träffa någon efter sju års väntan, det fick mig att må bra, det fick mig att göra saker jag aldrig gjort innan, känna tillit till någon, se längre än en vecka framåt, våga ha förhoppningar. Avståndet blev jobbigare och jobbigare efter ett tag.. Jag började må sämre psykiskt då jag hade väldigt mycket i skolan, saknade honom, mycket hände. Jag började få blackouter, där jag inte mindes alls mycket av vad jag gjorde.
Jag förlorade honom ett tag, sen ville han ändå försöka igen. Mina panikångest blev värre av att förlora honom en gång till, jag började gör impulsiva saker som jag aldrig skulle göra ifall jag var mig själv. Det går och läsa allt om det på mitt förra inlägg. Jag vill bara att han ska veta att jag älskar honom. Han har fått mig att känna riktig kärlek och jag var beredd att ge honom allt jag kunde erbjuda. Och jag önska att jag visste allt om mig, innan så jag kunde fått hjälp innan allt detta hände.
Jag har två underbara systrar, äldre bortflugna från hemmet men fortf bra kontakt och dom finns där. En bästa kompis, som går inte beskriva med ord, hon vet mig in och ut. Och jag hoppas och ber att hon aldrig lämnar mig, då går jag under. Det kan gå perioder där vi inte snackar på länge, men när vi gör det. Har absolut ingenting förändrats.
Haft "kärleksproblem" genom åren som alla andra, varit fjortis (EXTREEEEEM), "gangster" you name it. Dock aldrig känt att jag riktigt passat in någonstans. Rätt uttådriktad tycker jag ändå, när jag väl mår bra det vill säga.
Detta är ingen tyck synd om blogg, jag vill skriva av mig. Gör detta mest för min egen skull och tror inte alls det kommer vara någon som läser det jag skriver. Rätt skönt ändå, då jag kan verka antingen rätt knäpp eller att jag vill ha bekräftelse!
Bekräftelse rent generellt kan jag inte säga att jag inte vill ha, men med bloggen är det inte så. Behöver ingen bekräftelse här.
MVH endelavmig
Kommentarer
Trackback
