återigen sjätteaugustitvåtusentio
Inatt sov jag riktigt gott :) & jag är stolt över mig själv som inte stört dig på snart två dygn. Fast jag skulle viljat soo bad.
TYdligen så ska jag med och kolla sånna kontaktuttag, för mamma vill inte ha fula. så jag måste hjälpa att hitta några snygga? big deal, det är kåpor till kontaktuttag. sen ska jag godkänna kaklet som vi ska ha i köket. ärligt talat så orkar jag inte. jag orkar inte vara utanför huset eller utanför husets gränser. det vill säga, jag kan vara i trädgården och röka. Men längre än så orkar jag inte. Men jag fick henne att tillslut gå med på att ifall jag följer med ska vi åka och kolla på mina blåa skönheter på scorett. fantastiskt fina är dom.
börjat få nikokick på morgonen av ciggen. hm.. inte roligt.
jag har så mycket jag måste tänka på egentligen, så mycket jag ska göra. men jag orkar inte, livet är mörkt just nu. när jag sitter här på sängen just nu så känns det verkligen som att ingenting kommer att fixa det. absolut ingenting, min rädsla kommer alltid vara kvar, min tanke på att ingen kan älska mig på riktigt kommer alltid finnas där, minnen från saker som hänt förr kommer alltid finnas där, hur mycket jag än försöker att redera dom. känslan att vara knäpp och frustrerad av allt finns där, känslan av att inte längta till ens en dag framåt, det kommer alltid att vara så.
Jag behöver någon, dig min älskling, som finns här, som får mig att känna motsatsen till allt det jag känner nu. Jag trodde jag aldrig skulle förlora dig, det var på grund av mig. Jag kände att du älskade mig, när du inte är här, när du inte är min har jag förlorat hoppet igen, tryggheten i dina armar att jag kommer klara detta, har jag förlorat värmen ifrån, endast på natten när jag drömmer kan jag få för mig att jag är trygg igen, i dina armar. minnen från förr var som bortflugna, jag började tänka på framtiden och jag längtade till varje morgon på kvällen, för då visst jag att jag skulle få snacka med dig. jag längtade till varje gång jag skulle få sitta på tåget så länge för att träffa dig, jag längtade tills jag hade slutat skolan, så jag kunde få vara nära dig, hela tiden..
just det, jag fick tre match på lägenheter i morse, SURT! en såg jätte trevlig ut, två rum och kök, balkong mot syd, stora fönster och nära till stan. Nyrenoverat kök. vill ha, men nee..
Kan det vara så att vi egentligen överskattar att hjälpa alla som mår så dåligt pågrund av att dom har det så dåligt? Detta är bara en teori, inget jag står för helt. Jag menar, ofta är det så att pågrund av att jag har pengar, jag har en villa, jag har det man behöver och lite mer. Så är det inte okej för mig att må dåligt, det är inte okej för mig att må dåligt pågrund av att jag har så många vänner och har en familj som älskar mig och jag har en hel framtid med möjligheter framför mig. Då är jag tydligen bortskämd och tar allting förgivet och hittan och dittan. Men saker som får dig och må dåligt, måste det bero på hur mycket saker du har? Saker som får dig och må dåligt har väl inte alltid med det materiella eller personer du har i din omgivning? Tycker det är sån bullshit att vi ska vara glada för det vi har. Hur kan då en familj som går på socialbidrag få må så himla dåligt och det är helt okej för alla andra, när vi har alla afrika barn? Nu är jag en sån som verkligen inte egntligen tycker om att ta upp afrikabarn, då jag alltid bli sur när någon säger men tänk på barnen i afrika. klarar inte av det, ska jag måsta gå och ha dåligt samvete åt deras vägnar bara på grund av att jag har mat? Ne. Men det jag vill komma till, vilket jag föklarat väldigt dåligt och svamligt nu när jag läser igenom det, så det spelar absolut ingen roll hur ställt du har det. Hur många vänner du har eller hur stor din kärlek inom familjen är. Vem som helst kan må dåligt, vem som helst kan bli galen och det är helt okej, oavsett vad. Oavsett läget med din omgivning. Det som finns kvar, efter du berättat, är dem som alltid kommer finnas där.. Och ge andra tid, det kan vara svårt att förstå att kanske någon man älskar mår dåligt, man vet inte hur man ska reagera, ska man vara sur, glad, ledsen. Det kan ta en vecka, två veckor innan dom inser att det är okej att må dåligt.
OKej scary, alla mina meningar bildar vita ringar runt om sig. :O
ska nog vila lite haha..
MVH endelavmig
TYdligen så ska jag med och kolla sånna kontaktuttag, för mamma vill inte ha fula. så jag måste hjälpa att hitta några snygga? big deal, det är kåpor till kontaktuttag. sen ska jag godkänna kaklet som vi ska ha i köket. ärligt talat så orkar jag inte. jag orkar inte vara utanför huset eller utanför husets gränser. det vill säga, jag kan vara i trädgården och röka. Men längre än så orkar jag inte. Men jag fick henne att tillslut gå med på att ifall jag följer med ska vi åka och kolla på mina blåa skönheter på scorett. fantastiskt fina är dom.
börjat få nikokick på morgonen av ciggen. hm.. inte roligt.
jag har så mycket jag måste tänka på egentligen, så mycket jag ska göra. men jag orkar inte, livet är mörkt just nu. när jag sitter här på sängen just nu så känns det verkligen som att ingenting kommer att fixa det. absolut ingenting, min rädsla kommer alltid vara kvar, min tanke på att ingen kan älska mig på riktigt kommer alltid finnas där, minnen från saker som hänt förr kommer alltid finnas där, hur mycket jag än försöker att redera dom. känslan att vara knäpp och frustrerad av allt finns där, känslan av att inte längta till ens en dag framåt, det kommer alltid att vara så.
Jag behöver någon, dig min älskling, som finns här, som får mig att känna motsatsen till allt det jag känner nu. Jag trodde jag aldrig skulle förlora dig, det var på grund av mig. Jag kände att du älskade mig, när du inte är här, när du inte är min har jag förlorat hoppet igen, tryggheten i dina armar att jag kommer klara detta, har jag förlorat värmen ifrån, endast på natten när jag drömmer kan jag få för mig att jag är trygg igen, i dina armar. minnen från förr var som bortflugna, jag började tänka på framtiden och jag längtade till varje morgon på kvällen, för då visst jag att jag skulle få snacka med dig. jag längtade till varje gång jag skulle få sitta på tåget så länge för att träffa dig, jag längtade tills jag hade slutat skolan, så jag kunde få vara nära dig, hela tiden..
just det, jag fick tre match på lägenheter i morse, SURT! en såg jätte trevlig ut, två rum och kök, balkong mot syd, stora fönster och nära till stan. Nyrenoverat kök. vill ha, men nee..
Kan det vara så att vi egentligen överskattar att hjälpa alla som mår så dåligt pågrund av att dom har det så dåligt? Detta är bara en teori, inget jag står för helt. Jag menar, ofta är det så att pågrund av att jag har pengar, jag har en villa, jag har det man behöver och lite mer. Så är det inte okej för mig att må dåligt, det är inte okej för mig att må dåligt pågrund av att jag har så många vänner och har en familj som älskar mig och jag har en hel framtid med möjligheter framför mig. Då är jag tydligen bortskämd och tar allting förgivet och hittan och dittan. Men saker som får dig och må dåligt, måste det bero på hur mycket saker du har? Saker som får dig och må dåligt har väl inte alltid med det materiella eller personer du har i din omgivning? Tycker det är sån bullshit att vi ska vara glada för det vi har. Hur kan då en familj som går på socialbidrag få må så himla dåligt och det är helt okej för alla andra, när vi har alla afrika barn? Nu är jag en sån som verkligen inte egntligen tycker om att ta upp afrikabarn, då jag alltid bli sur när någon säger men tänk på barnen i afrika. klarar inte av det, ska jag måsta gå och ha dåligt samvete åt deras vägnar bara på grund av att jag har mat? Ne. Men det jag vill komma till, vilket jag föklarat väldigt dåligt och svamligt nu när jag läser igenom det, så det spelar absolut ingen roll hur ställt du har det. Hur många vänner du har eller hur stor din kärlek inom familjen är. Vem som helst kan må dåligt, vem som helst kan bli galen och det är helt okej, oavsett vad. Oavsett läget med din omgivning. Det som finns kvar, efter du berättat, är dem som alltid kommer finnas där.. Och ge andra tid, det kan vara svårt att förstå att kanske någon man älskar mår dåligt, man vet inte hur man ska reagera, ska man vara sur, glad, ledsen. Det kan ta en vecka, två veckor innan dom inser att det är okej att må dåligt.
OKej scary, alla mina meningar bildar vita ringar runt om sig. :O
ska nog vila lite haha..
MVH endelavmig
Kommentarer
Trackback
